oktober 06, 2003
En annan medievärld är möjlig
Läste DNs artikel Till Attac mot mediemakten och en fransk artikel i Le Monde Diplomatique om samma ämne. Projektet verkar klart intressant, kanske till och med lovande. Men det förvånar mig lite att människor som Bernard Cassen och Ignacio Ramonet inte verkar vara intresserade av att bekanta sig med de hundratals liknande medieprojekt som finns världen över, inte minst utanför Europa. Media Watch Global, som projektet heter, skulle ha stor nytta av amerikanaska mediekritiker med ofta decennier av erfarenhet inom området.
Samtidigt känns det lite typiskt med denna typen av utspel om nystartade rörelser. Det lockar ofta en socialt och ekonomiskt ganska homogen grupp av människor och risken finns att den välmenade kritiken enbart blir en intellektuell diskussion kring journalistik i sig, och inte mycket konkretare än så. Att räkna felen i Ekot-utsändningar kan möjligen tjäna som bra pedagogiskt exempel och tankeväckare för studiecirkeldeltagare, men det förändrar inte mediasituationen nämnvärt i grunden.
På samma sätt som deras förra projekt ATTAC måste ta sin systemkritik från seminarier och debatter och in i yrkeslivet och TV-soffan, så måste en framgångsrik mediekritisk rörelse komma med praktiska exempel på hur media kan skapas på ett bättre sätt. Indymedias slagdänga "don't hate the media - be the media" skulle kunna vara ett utmärkt riktmärke om Cassens rörelse får fotfäste bland nyvakna intellektuella européer. I Sverige och många andra länder finns sedan åratal fenomen som Öppna Kanalen som tyvärr inte fångat lika mångas intressen. Kanske är förklaringen den smått ironiska att DN och andra stora medier aldrig gör några stora reportage om dem...
Ett seriöst, praktiskt inriktat medieprojekt måste bygga på en övertygelse om att det gäller att förändra sättet förtroende skapas på. Det går inte att vara mediekritisk och samtidigt fascineras av nyhetsvärdet i att nånting händer nere på gatan just precis i denna minut. En mediekritisk grundregel är att hålla huvudet kallt, annars kan allvarliga misstag lätt begås. Hård tidspress och bra källkontroll går helt enkelt inte ihop.
På samma sätt är inte ett hårt redaktionellt urval något nytt under solen. Att apa efter den exklusivitet som exempelvis DN Debatts publicerade skribenter uppnår, gör att man spelar med i samma liga som de PR-lobbyister som gång på gång lyckas få in sina åsikter genom det förvisso mycket lilla "redaktionella hålet". Teorin om det redaktionella hålet måste ifrågasättas i grunden. Att armbåga sig fram i trängseln bland de stora mediajättarna kan bara leda till två saker. Antingen får du ära och bekräftelse i form av referenser, intervjuer och paneldebatter av de du säger dig ifrågasätta, eller så blir du utmanövrerad och utkonkurrerad för att du inte har samma kapital bakom dig att kämpa emot med. Det senare är tecknet på att du lyckats. Eller så här: Systemfelet utmanades aldrig, därför rådde fortfarande deras spelregler och då vinner den med mest pengar.
En kritik mot hur media skapar och värderar nyheter måste följas av ett alternativt sätt att skapa och värdera nyheter. Kvalitet och sanningshalt kan därför inte avgöras genom hur få nyheter som släpps igenom utan måste ske på intelligentare sätt än så. (Att en konstsamlare får anseende av att inneha världens enda blåa Goya-tavla gör inte Goya-tavlor mer intressanta för oss andra. En DN Debatt-artikel är på samma sätt inte mer korrekt eller viktig för andra än de som godtagit att "så är det bara". Idag har dock hela den svenska makteliten och större delar av samhället just precis den åsikten.)
Det är därför avgörande att arbetet börjar just med att exempelvis DN Debatts höga anseende ifrågasätts. (En intressant iakttagelse i sammanhanget är Dagens Mediass undersökning som visar att just DN Debatt är mer benägen att ta in PR-material än Veckans Affärer och att TT är mer benägen till detta än Affärsvärlden och Dagens Nyheter i övrigt.)
Jag tror att det enda rimliga sättet att bygga mer demokratiska media är att elektroniskt efterlikna hur förtroende skapas i dagliga livet, inom en grupp människor som känner varandra mer eller mindre. På samma sätt som beslut bör tas så nära de som berörs av dem, bör nyheter skapas så nära de som upplevt dem som möjligt. Jag tänker mig en webbaserad nyhetsförmedling med Öppen Publicering där man skapar sig "virtuell status" genom den mängd artiklar man skriver, samt hur positivt de rankats av läsarna, speciellt av andra med redan högt förtroende. Lägg därtill olika rankningskategorier som "lokal relevans", "allsidighet", "läsbarhet", "fakta/spekulations-nivå", etc. En "välförtjänt hierarki" av vad du och andra faktiskt producerar skapas på så sätt, samtidigt som klassiska hierarkier som ålder, kön, etnicitet och utseende undviks. (Och äntligen får klyschan "vi ger folk vad folk vill ha" en mening.) Olika arbetsgrupper kan också samproducera en artikel, hjälpas åt att rätta stavfel, översätta till andra språk osv. Förutom självcensur via läsarnas nedröstning av impopulära dravvelinlägg, kan en redaktionell policy för "efterhandsgömning" antas, antingen en för hela mediasajten eller en per "ämnesarbetsgrupp". Detta gör att redaktionsskiktet i princip kan undvikas eller begränsas till att arbeta efter den antagna gömningspolicyn. Missbruk av det öppna nyhetsinflödet måste accepteras till en början och lösningar på problemen diskuteras öppet. Inget missbruk kan förutses tillräckligt och förhandscensur förstör mer för förtroendet i det långa loppet än det löser i det korta. I alla händelser måste insynen till alla beslut, små som stora, kunna garanteras. Mötesprotokoll från onlinemöten måste loggas och lagras och distribueras via öppna mailinglistor.
På alla dessa sätt utmanar man hur nyheter skapas. Men det återstår en viktig aspekt - hur nyheter distribueras. Om 70% av jordens befolkning inte ringt sitt första telefonsamtal och 1 av 7 av de som har tillgång till en dator inte vet hur man stänger av den, då är inte webbsidor rätt sätt att förändra världen på. Det avgörande sättet är trots allt att göra det virtuella fysiskt - att ta med sig sina egna nyheter hem, helst i pappersform.
Men bortsett från att det sista steget är ganska svårlöst om man inte äger en TV-kanal eller ett tryckeri, borde inte Cassen och liknande typer vara intresserade av att producera nyheter på ett alternativt sätt? Är inte medvetenheten om mediernas makt och ondska ganska allmänt känd redan, till skillnad från alternativen? Idéerna ovan är inte omöjliga att genomföra. Faktum är att det är precis så många inom Indymedia jobbar eller är på väg mot att jobba, och de behöver allt stöd de kan få, även om de inte är hett nyhetsstoff i DNs kulturdel för tillfället.